Fiskar är fantastiska! Det finns inte längre några tvivel om att fiskar, liksom däggdjur och fåglar, känner smärta och har ett känsloliv. Trots detta ignoreras ofta deras välfärd och de saknar i stort sett skydd i lagen.  Av de uppfödda fiskar som vi äter i Sverige så är laxen den allra mest populära.

Atlantlax är en laxfisk som är anadrom, vilket innebär att den har en mycket speciell livscykel. I naturen föds och reproducerar de sig i sötvatten, men däremellan så lever de i havet. När laxynglet har kläckts i sötvatten lever den ca 1-1,5 år i sötvatten och genomgår sedan något som heter smoltifiering, vilket betyder att den ändrar både sin kropp och sitt beteende för att kunna leva i saltvatten. När den processen är klar så påbörjas den långa resan att simma ut till havet där laxen lever några år. Helt utan karta och GPS simmar fisken tillbaka till sin födelseplats när det är dags att reproducera sig. Det här är en ansträngande resa som kräver mycket av laxen. Väl tillbaka lägger honan ägg som befruktas av en utvald hane och ny rom är redo att kläckas.

Fisk som föds upp av människan och inte är viltfångad kallas för odlad fisk, vi pratar om fiskar som om de vore grönsaker. Lax är den fiskart vi äter allra mest av i Sverige och av de odlade arterna är laxen överlägset mest populär. I stort sett all lax som finns att köpa i svenska butiker kommer från Norge. Ytterligare ett tecken på fiskars låga status är att de alltid rapporteras i ton fisk som dödas istället för antal. År 2021 producerade Norge 1 529 400 ton atlantlax, en hisnande summa. Sverige har ingen uppfödning av atlantlax för konsumtion. Sverige har dock stora ambitioner vad gäller att utöka vattenbruksproduktionen och det har funnits företag som planerat att starta upp storskalig laxuppfödning på land. Vi har därför valt att ta med den svenska lagstiftningen som jämförelse i guiden.

Laxproduktionen innebär att avelsfiskar producerar rom som transporteras till anläggningar med sötvatten där de kläcks och föds upp. Efter ca 8-18 månader har de genomgått smoltifieringen och flyttas ut till stora inhägnader, så kallade kassar, i havet. Ett till ett och ett halvt år senare väger laxen 3-6 kg och slaktas. Då laxen är ett rovdjur så behöver den äta animaliskt foder, vilket innebär att det går åt väldigt mycket fisk för att utfodra laxarna. I den här guiden har vi valt att fokusera på hur laxarna mår från det att de är redo att sättas ut i havet.

Fem djurskyddsproblem för Atlantlax:

1. Låg status

Alla fiskar har låg status och atlantlaxen är inget undantag. De räknas i ton, benämns som odlade och ofta saknas ett helt artspecifikt regelverk. Istället behandlas fiskar som en homogen grupp med liknande behov. Alla fiskarter är olika och har därmed helt olika behov för att må bra. Trots detta så är det vanligt med generella lagstiftningar och regelverk som gäller för fisk snarare än för respektive art. Detta skiljer sig helt emot läget för andra djurslag. Det anses som självklart att en gris och en ko inte har samma behov trots att de båda är däggdjur, medan fisk oftast bakas ihop i ett och samma regelverk. En lax har helt andra behov än till exempel en varmvattenlevande art som tilapia. Laxar är ett enormt vanligt produktionsdjur och förtjänar en högre status och att deras välfärd tas på allvar på samma sätt som alla andra djurslag.

2. Dödlighet och hälsa

När djur hålls tätt och utsätts för många olika påfrestningar så håller de sig inte friska och dödligheten blir hög. Att ett djurslag har en god hälsa och låg dödlighet betyder inte att välfärden är bra, men dålig hälsa och en hög dödlighet är däremot ett klart tecken på att välfärden är dålig. Det norska veterinärinstitutet konstaterar klart och tydligt i sin senaste rapport om fiskhälsa att rapporten är ”en bekräftelse att hälso- och välfärdssituationen i de norska odlingarna inte är bra”. Dödligheten är hög: bara i havsfasen dog 54 miljoner laxar en för tidig död, vilket motsvarar 15,5%. Detta skulle aldrig accepteras i någon annan djurhållning. Laxarna drabbas av både virus- och bakteriesjukdomar, parasiter, missbildningar och olika behandlingar som påverkar laxen på ett negativt sätt.

3. Laxlus

Laxlusen är ett litet kräftdjur som lever naturligt i havet på det norra halvklotet. Laxlusen äter hud, slem och blod från fisken och om det blir för många av parasiten så kan det leda till skador, sår och blodbrist. Eftersom uppfödning av lax innebär att väldigt många individer hålls på liten yta, så kan det bli många parasiter. Luslarverna kan smitta mellan uppfödd fisk och vild fisk, vilket kan leda till en stor spridning till den vilda populationen.

Man använder olika metoder för att förebygga och behandla laxarna för laxlus. I Norge är den vanligaste förebyggande metoden att sätta in putsarfiskar tillsammans med laxarna. Putsarfiskar är fiskar av arter som äter parasiter och därmed kan fungera förebyggande. De som används är både uppfödda och vildfångade. I Norge sattes mer än 40 miljoner putsarfiskar ut i havet år 2021 och de har en extremt stor dödlighet. Välfärden hos de här fiskarna är oacceptabel. Behandlingen av putsarfiskarna kan inte anses vara i enlighet med djurskyddslagstiftningen. Det finns även olika behandlingsmetoder för avlusning och dessa innebär olika problem. Traditionellt har läkemedel varit den vanligaste metoden, men lusen har blivit resistent mot de vanligaste läkemedlen. Andra metoder är mekanisk behandling av fisken eller behandling med varmt vatten. Dessa metoder är plågsamma för fisken och leder till skador och ökad dödlighet. Skador efter avlusning anses vara den viktigaste orsaken till dålig djurvälfärd. Idag saknas behandlingsmetoder som både är effektiva och djurvänliga.

4. Utrymme och vattenkvalitet

Laxar hålls trångt, mycket trångt. En vanlig gräns för hur tätt de får hållas är 25 kg lax/kubikmeter vatten. Att ha tillräckligt med plats är viktigt för alla djurs naturliga beteende. Till exempel för att kunna röra sig fritt, fly och undvika aggressiva interaktioner. För fiskar är inte bara ytan, utan också djupet viktigt. De förflyttar sig på höjden för att till exempel undvika starkt solljus, höga eller låga temperaturer eller rovdjur. Temperatur är viktigt för laxarna, de föredrar temperaturer runt ca 17 grader och flyttar sig gärna i vattnet för att nå rätt temperatur. Detta innebär att tätheten i delar av kassen kan bli mycket hög då många laxar söker sig dit. Det i sin tur kan leda till minskad syrehalt, vilket är väldigt dåligt för laxarna. Innehåller inte vattnet tillräckligt med syre blir fiskarna stressade och det leder till problem med hälsan, ökad dödlighet, minskad aptit och minskad tillväxt. Även en liten minskning av syrehalten kan ge problem för djuren.

5. Slakt

Inför slakt måste laxarna fastas några dagar så att deras magtarmsystem är tomt, trängas ihop tätt, pumpas, transporteras, bedövas och avblodas. Allt detta innebär stora risker för fiskarnas välmående.

De norska laxarna bedövas med slag och/eller el. Tyvärr saknas det säkra studier på att detta är helt säkra sätt för alla storlekar av laxar. Vad gäller bedövning med el finns det en relativt stor risk att laxen återfår medvetandet innan den hinner dö av avblodningen. Det är mycket svårt, om inte omöjligt, att avgöra om fiskar är vid medvetande eller inte genom att titta på dem, de kan bli förlamade men ändå vara vid medvetande. I stället bör man bevisa vilken bedövningsmetod som fungerar genom att mäta hjärnvågor. Utöver det så behöver bedövningsutrustningen kunna kontrolleras ute på fiskslakterierna, inte bara i laboratoriemiljö som görs idag. Det här innebär att det idag inte finns någon tillräckligt utvärderad metod för att bedöva lax och deras välfärd vid slakt kan inte garanteras.

Situationen är inte bättre i Sverige, tvärtom. Många fiskar i Sverige bedövas med hjälp av koldioxid, något som tar mycket lång tid och är plågsamt för fiskarna.