Grisar är intelligenta djur. De är nyfikna och för att de ska må bra krävs att de får utforska sin omgivning.

I mer än 9 000 år har grisar hållits av människor. De tama grisarnas vilda släktingar är vildsvinen. Trots tusentals år av domesticering, alltså att de har gått från att vara vilda till att bli beroende av människor, är de tama grisarna förvånansvärt lika sina vilda släktingar och de har ungefär samma behov. När tamgrisar släpps ut i stora, seminaturliga hägn så återgår de i mångt och mycket till att bete sig som vildsvin.

För att djur ska må bra måste de kunna få utlopp för sina naturliga beteende. Djurskyddslagen (2018:1192) tar upp det i 2 kap. Allmänna bestämmelser om hur djur ska hanteras, hållas och skötas:

Grisars naturliga beteende är bland annat att böka, gyttjebada, bygga bo och leta föda. Gyttjebadet gör att kroppstemperaturen går ner då grisar inte kan svettas.

Bobyggandet har levt kvar genom årtusenden och kommer från suggans behov att skapa ett tryggt ställe när hon ska föda sina ungar. När det bara är några dagar kvar innan grisning går suggan ut och gräver en grop. Hon fyller den med mjukt material innan hon börjar bygga upp väggar och tak av gräs.

När boet är klart går hon in och föder sina ungar. Någon vecka senare återvänder hon med sina kultingar till flocken. Kultingarna diar i cirka 15 – 17 veckor och börjar efter en tid att samtidigt äta annan kost.

Grisar är så kallade omnivorer, som betyder allätare. En omnivor söker ständigt föda och undersöker sin omgivning. Detta är ingenting som är bortavlat, även grisar som får sin mat serverad har ett stort behov att aktivt få undersöka sin omgivning. Får de inte göra det blir de frustrerade. Att böka är en del av födosöksbeteendet.

Trynet är starkt och kan lyfta upp till 200 kg. I årtusenden har grisar bökat fram föda i jorden med hjälp av sina trynen. Rötter, potatis, ja till och med stenbumlingar kan de rulla iväg.

Så många grisar slaktas

I juni 2020 fanns det 1 367 800 grisar i Sverige. Under hela året slaktades 2 617 555 miljoner grisar. Av dessa hölls 2,3 procent inom ekologisk djurhållning. De vanligaste svenska raserna är en trekorsning där modern är en blandras av yorkshire och lantras, medan fadern är en hampshire eller duroc. De flesta grisar som blir livsmedel slaktas när de är ungefär fem till sju månader. Detta enligt Jordbruksverkets statistik.

2019 åt svenskarna i genomsnitt 30,5 kg griskött per person. Den svenska marknadsandelen, den så kallade självförsörjningsgraden var knappt 77 procent år 2019.

Från Tyskland och Danmark importeras mest griskött till Sverige. Därefter kommer Polen, Finland och Nederländerna. Enligt Jordbruksverket är det griskött som importeras främst ”kylt och fryst benfritt kött samt korv och charkuterier.”

Fem djurskyddsutmaningar för grisar

Vissa moment inom grishållningen orsakar djuren fysisk smärta och stress. En del är förbjudna men utförs ändå.

1. PLÅGSAM BEDÖVNING
I dag finns ingen bedövningsmetod inför slakt som kan ge grisarna en smärtfri och stressfri medvetslöshet.
Bedövningen sker i de flesta fall med gasen koldioxid. Fördelen är att grisarna kan bedövas i grupp och det är viktigt för flockdjur att inte vara ensamma. Men koldioxiden skapar andnöd, ångest och det finns flera vittnesmål, bilder och filmer som visar hur grisarna skriker ut sin ångest och kämpar för att komma ifrån gasen genom att hoppa och försöka klättra på väggarna. Det kan pågå i upp till två minuter innan grisarna mister medvetandet. Även hanteringen av grisarna vid på-, av- och inlastning i slakteriet skapar i flera fall stress.

2. OPERATIVA INGREPP
Smågrisar kastreras för att köttet inte ska smaka och lukta gal. I flera länder sker detta rutinmässigt utan bedövning vilket orsakar smärta. Även svanskupering förekommer rutinmässigt i flera länder, trots att EU:s Grisdirektiv som förbjuder rutinmässig svanskupering trädde i kraft 2013. Sverige är ett av få länder där grisarnas svansar inte kuperas. Men få länder följer direktivet och erbjuder inte heller tillräckligt med utrymme, halm och berikning i boxarna för att grisarna ska ha något att sysselsätta sig med istället för att bita i varandras svansar. För att hindra svansbitning amputeras svansarna. Ingreppet gör ont och frustrationen som orsakar beteendet finns kvar.

3. FöR TIDIG AVVÄNJNING
Smågrisar kan skiljas från sin moder alldeles för tidigt. De tvingas sluta dia efter 21 dagar i vissa fall. Minimitid borde alltid vara 28 dygn, utan undantag.

4. RUTINMÄSSIG FIXERING
Att fixera suggan i samband med grisning och under digivningstiden används av producenter i många länder för att det anses minska risken för att suggan lägger sig på sina kultingar. Fixeringen innebär att suggan stängs in i en bur, som är så smal att hon inte kan vända sig, utan endast resa och lägga sig. Samtidigt har smågrisarna möjlighet att dia henne. När suggan fixeras före grisningen kan hon inte bygga bo, vilket är ett viktigt naturligt beteende för henne. Olika fysiologiska mätningar har också kunnat visa att suggor som fixeras är mycket stressade.

5. BRIST PÅ SYSSELSÄTTNING
Grisar är nyfikna djur som vill tillbringa en stor del av sin vakna tid med att undersöka sin omgivning. När det inte finns något att undersöka blir grisen frustrerad och kan utveckla beteendestörningar, till exempel kan grisen börja bita på de andra grisarnas svansar. Den allra största delen av de svenska grisarna får aldrig komma ut och böka i marken. I stället ger man dem små mängder halm eller annat strö att undersöka. I de flesta andra länder ges inte något strömedel alls. Att ge halm är bättre än inget, men mängderna är ofta så små att det inte kan anses vara tillräcklig stimulans för ett så intelligent djur som en gris.

Grisarnas namn

^{Foto: Katarina Hörlin}

Galt = hangris
Sugga eller so = hongris
Gylta = hongris som inte fått ungar
Kultingar eller smågrisar = ungar
Svin = ett annat ord för gris, ordet gris användes tidigare som namn på grisungar.