Kycklingproduktionen är en av de mest industrialiserade och specialiserade som finns inom lantbruket. Fokuset på att kycklingarna ska växa snabbt för att kunna slaktas tidigare leder till de största problemen.

En kyckling som kläcks i det fria får skydd, mörker och värme under hönans fjädrar. De första veckorna tillbringar den ungefär halva dygnet där. Efter en tid låter hönan kycklingen sova ensam medan hon själv hoppar upp på en pinne för sin nattvila. Vid cirka åtta veckors ålder, 56 dagar, är kycklingen redo att klara sig själv och efter ett halvår är den könsmogen.

De miljarder kycklingar som föds inom kycklingproduktionen kläcks i kläckerier och växer upp med tusentals andra kycklingar, framavlade för att växa snabbt.

Få former av avel har gett så snabba genetiska förändringar som när företag på 1950-talet började avla fram slaktkycklingar. Det har fått konsekvenser för djurens hälsa och en alltmer koncentrerad och globaliserad avel gör det svårt för svenska bönder att påverka.

De raser av slaktkyckling – Ross och Cobb – som traditionellt används inom svensk livsmedelsindustri är framavlade för att leva och växa så snabbt det går och slaktas så fort som möjligt. I dag slaktas de vid cirka 35 dagars ålder. Blir de äldre än så uppstår ofta problem.

När de blir för stora kan de få svårt att gå. Lederna håller ibland inte för den snabba växttakten. De får ont och svårt att utföra viktiga artspecifika beteenden som de har behov av att utföra. Även kycklingar som bara lever i 35 dagar har i viss utsträckning de här problemen, men de förvärras om de får leva längre än 35 dagar.

Problemen har tidigare varit större i Sverige. Det var till exempel förr vanligare med så kallad sudden death syndrome, alltså att kycklingarnas hjärta och lungor inte orkade med när kropparna växte för fort och de dog plötsligt. Det sker fortfarande, men bara i enstaka fall.

De senaste åren har nya mer långsamtväxande kycklinghybrider tagits fram. Deras hälsa är bättre, de är mer aktiva och kan leva längre än de snabbväxande fåglarna.

Långsamtväxande hybrider är dock fortfarande ovanliga förutom i ekologisk produktion. Inom den konventionella slaktkycklingproduktionen så är de allra flesta svenska och europeiska slaktkycklingarna snabbväxande.

Så många kycklingar slaktas

Cirka 60 miljarder kycklingar slaktas varje år i världen. År 2019 slaktades över 103 miljoner kycklingar i Sverige. De vanligaste kycklingarna i Sverige är av raserna Ross och Cobb.

Fem djurskyddsutmaningar för slaktkycklingar

1. SNABBVÄXANDE TURBOFÅGLAR
Dagens slaktkycklingar är oerhört snabbväxande. På 1950-talet behövdes cirka 120 dagar för att uppnå en slaktvikt på 1,5 kg, medan det idag bara tar kycklingen ungefär 30 dagar att uppnå samma vikt. Detta har medfört välfärdsproblem för de snabbväxande fåglarna. Det finns till exempel tydliga sammanhang mellan snabb tillväxt och skelettproblem. De snabbväxande hybriderna slaktas vid ungefär en månads ålder, får de leva längre så får de stora hälsoproblem och en mycket högre dödlighet. På grund av hälsoproblemen och att de snabbväxande fåglarna fungerar dåligt i ekologisk produktion så har det tagits fram fåglar som är mer långsamtväxande. Dessa har en bättre hälsa, är mer aktiva och har en lägre dödlighet om de får leva längre än de 30 dagarna. Det är inte vanligt med de långsamtväxande hybriderna och den absoluta majoriteten av de svenska slaktkycklingarna är av den snabbväxande sorten.

2. HUNGRIGA FÖRÄLDRADJUR
För att få fram slaktkycklingar så hålls könsmogna tuppar och höns tillsammans i grupper. De kallas föräldradjur. Eftersom föräldradjuren har selekterats på en mycket hög tillväxt så slaktas slaktkycklingarna i konventionell produktion när de är cirka 35 dagar. Blir de äldre så ökar både dödlighet och välfärdsproblem som hänger ihop med att de växer så fort.
Föräldradjuren lever i ungefär 60 veckor. De kan inte få fri tillgång till foder för då växer de för snabbt och får för dålig reproduktion. För att förhindra detta får de inte äta så mycket som de önskar, vilket innebär att de blir mycket hungriga och frustrerade då fodret tar slut fort. Frustration över att ständigt vara hungriga har en negativ påverkan på kycklingarna som kan börja uppvisa beteendestörningar. Problemet blir mindre för föräldradjur till långsamtväxande raser då dessa inte växer lika snabbt och ibland används höns av dvärgras, men tupparna behöver då fortfarande utfodras restriktivt.

3. NÄBBTRIMNING OCH TÅKLIPPNING
För att få fram slaktkycklingar så hålls föräldragenerationen tillsammans i grupper bestående av könsmogna tuppar och höns. Tupparna uppvisar ofta en ovanligt stor aggression mot hönsen och ett stört sexuellt beteende, som troligtvis delvis är genetiskt och kopplat till selektionen för tillväxt. Detta leder till att tupparna tvingar sig till parningar, vilket gör att hönorna ofta skadas. För att undvika att tuppen skadar hönan vid parning och att fåglarna hackar på varandra så tas ofta en bit av näbben och en av tårna bort. Även om ingreppen till viss del förebygger skador på hönan, så finns frustrationen som ligger bakom beteendet fortfarande kvar och det är därför ingen lösning på problemet. Det är inte acceptabelt att stympa djuren för att de ska klara en miljö som inte är optimal. Aggressionen hos tupparna bör istället åtgärdas med ökat utrymme, barriärer i stallet samt genetisk selektion.

4. BRIST PÅ SYSSELSÄTTNING
Trots den intensiva aveln så har slaktkycklingarna samma grundläggande beteendebehov som sina vilda förfäder. Hönsfåglar är allätare som vill ägna en stor del av sin tid att undersöka och leta föda och de vill sova på en upphöjd plats. Få av slaktkycklingarna i konventionell produktion har idag tillgång till foderberikning, som till exempel grovfoder i form av halmbalar eller upphöjda sittplatser.

5. BEDÖVNINGSMETODER
Vid slakten av kycklingar är det vanligast att de hängs upp och ner med fötterna fästa i metallbyglar. Sedan sänks de ner i ett vattenbad där de bedövas med hjälp av elektricitet. Att kycklingarna tvingas hänga upp och ner innebär en stor stress för dem och kycklingarna försöker ofta fly. Att hänga upp och ner gör också ont. Utöver det så innebär ett system där flera fåglar bedövas samtidigt i vattenbad att bedövningen inte blir effektiv för alla individer. Det näst vanligaste sättet att bedöva slaktkycklingar är med gas, vanligtvis koldioxid eller argon. Det finns nackdelar även med gasbedövning, men jämfört med elbedövning är den bättre för slaktkycklingarna, bland annat då att de slipper hängas upp och ner.